logga

Digitalisering av dina gamla foton

Nu är RTPKs manual för att scanna dina gamla fotografier klar. Manualen återges i sin helhet nedan men det går också att hämta dokumentet i antingen Word eller Acrobatformat. Klicka på länken här: Wordformat eller pdf-format.

Om du känner att du behöver mer hjälp än vad manualen kan ge, t ex en liten studiecirkel, rekommenderar vi att du skriver om det i vår gästbok. Tala om ungefär var du bor. När tillräckligt många inom tillräckligt nära avstånd har funnit varandra så tar ni själva initiativet till studiecirkeln! Då är det såklart en stor fördel om det finns tillgång till en scanner och en dator med stor skärm, alternativt en PC-projektor, där handgreppen kan demonstreras. RTPKs ledning eller kommittén bakom manualen kan inte agera studiecirkelledare.

Ett antal RTPK-medlemmar i Stockholmsområdet har visat intresse för att gemensamt köpa in en diascanner som klarar hela diamagasin utan handpåläggning. En sådan kostar ca 13 000 kronor och till dags dato fattas bara 2 000 kr för att projektet ska kunna gå igång. När tillräckligt många har anmält intresse bestämmer vi hur användningen ska gå till. Grundtanken är tre veckor per delägare. Den som betalar mer kan få fler veckor och vice versa. Antingen anmäler man intresse för en period eller så lottar vi ordningsföljden.
Är du intresserad kan du kontakta Anders Egerö på anders.egero@gmail.com.

Manual för att

Digitalisera gamla foton

Denna manual är framtagen hösten 2010 av en arbetsgrupp inom RTPK bestående av Kjell-Ove Andersson, Kjell Kullberg, Björn Kallner, Torbjörn Ehrnvall, Torbjörn Claar och Anders Egerö.
Manualen gör inga anspråk på att vara heltäckande utan är snarast tänkt för en nybörjare. Mer information finns t ex på en DVD utgiven av Moderskeppet: ”Komma igång med scanning” som kostar 199 kr plus porto och som kan rekommenderas. Finns att beställa på http://moderskeppet.se

Manualen tar upp grunderna för scanning av papperskopior, negativ och diabilder i svartvitt och färg. Du behöver en scanner, en dator och programvara. Var beredd på att arbetet är ganska tidsödande. Men du bestämmer själv hur noggrann du vill vara och för åtskilliga moment kan utrustningen göra jobbet mer eller mindre automatiskt.

Nacka i februari 2011
Anders Egerö (sekreterare i arbetsgruppen)

 

1. Hårdvara
Priserna för scannerutrustning sjunker kontinuerligt. I dag finns ett stort utbud av kombinationsskrivare som utöver utskrift också klarar scanning (och kopiering). De lämpar sig hyggligt för enstaka scannerjobb av papperskopior men klarar oftast inte negativ eller dior.
För småbildsnegativ (24x36mm) och diabilder finns numera mycket billiga scanners, t ex av fabrikat Plexgear för under tusenlappen. Dessa består egentligen av en kamera och kan tyvärr inte rekommenderas. Kvaliteten på den digitala bilden blir inte tillräcklig. De klarar inte heller tjocka plastramar med glas (GP).
En flatbäddsscanner som levereras med ramar för negativ och diabilder fungerar bra. Klarar normalt minst 4 diaramar eller 6 bilder i en filmremsa (strip).
En Epson flatbäddscanner i prisklassen 2-3 000 kr är en kvalificerad produkt som också klarar negativ och dior.
En Plustek klarar endast filmremsor/diabilder och kostar ca 4 700 kr.
En avancerad diascanner som klarar ett helt magasin (upp till 50 diabilder) kostar ca 13 000 kr.

2. Mjukvara
Lämplig programvara brukar följa med scannern och duger för de flesta behov.
a) Picasa är ett bra gratisprogram. Se också punkt 8.
b) Photoshop Elements duger säkert för de flesta, kostar under tusenlappen.
c) Photoshop är bra men dyrt.
d) SilverFast är ett avancerat program med många olika inställningsmöjligheter. Medföljer ofta de något dyrare scannrarna.

3. Upplösning
Kvaliteten på den digitala bilden avgörs av vilken upplösning (detaljnoggrannhet) som scanningen görs med. Upplösningen mäts i dpi (dots per inch) eller ppi (pixels per inch). För publicering av foton på en hemsida räcker upplösningen 72 dpi. En högre upplösning är meningslös och du riskerar i stället att bilden blir förstörd (pixlig) förutom att den tar mer plats och tar längre tid att hämta hem över modemet.

För utskrift till papperskopior räcker upplösningen 300 dpi även för boktryck (möjligen kan något tryckeri kräva 360 dpi). Detta gäller om fotot ska tryckas eller skrivas ut i samma storlek som originalet. Vill du kunna skriva ut bilden större men med bibehållen kvalitet måste du antingen välja en högre upplösning eller ange att du vill förstora den färdiga digitala bilden. Exempel: Du har en papperskopia med måtten 9x12 cm. Efter scanningen vill du med bibehållen kvalitet kunna skriva ut den med måtten 18x24cm. Då måste du öka upplösningen till 2x300=600 dpi. Alternativt anger du att bilden ska vara 200% större efter digitaliseringen.
När du sedan tittar på den digitala bilden på din datorskärm kan du förmodligen avläsa hur bred bilden blev. Vid scanning 100% kanske bilden är 800 pixlar bred och vid 200% har den blivit 1 600 pixlar bred.
Nackdelen med hög upplösning är att scanningen tar längre tid och att filen tar större plats på hårddisken. Vår rekommendation är ändå att du alltid scannar ditt foto med 300 dpi och minst 200% förstoring eller minst 600 dpi, i synnerhet om originalet är mindre än 9x12.
Om fotot är en gruppbild rekommenderar vi att du väljer en betydligt större förstoring eller högre upplösning! Då finns alltid möjlighet att senare göra en hygglig utskrift av bara en person eller ett ansikte. Då bör du också välja ett psd- eller tif-format.
Ju mindre originalet är desto högre upplösning krävs alltså. För diabilder och negativ rekommenderas 3 000 dpi eller högre om du vill kunna skriva ut bilden i 18x24 cm med bra kvalitet. Låt dig inte luras av att fotot ser bra ut på skärmen. Den kräver ju bara 72 dpi. Detsamma gäller även när du från din PC projicerar bilden mot en filmduk – även då räcker det med 72 dpi för ett bra resultat.
Om du har diabilder eller negativ i ”halvformat” så klarar scanningsprogrammet förmodligen inte att känna av det automatiskt. Beskärningsarbetet måste alltså utföras manuellt för varje bildruta. Tänk också på att kraven på upplösning då ökar ytterligare! (Halvformat betyder att två stående bildrutor 18x24 mm ryms inom ytan för en liggande 24x36-bild. Då har du alltså 72 bildrutor i stället för 36 på varje normal filmrulle.)

Om du vet att du efter scanningen vill jobba vidare med fotot ska du också se till att ha minst 16 bitars färgdjup. Det ger dig större möjligheter att manipulera och restaurera bilden. Grundvärdet är annars ofta 8 bitar. Det kan då också vara fördelaktigt att spara filen som tif eller psd (se 7. Digitalt format). En annan rekommendation (från Moderskeppet) är att ange en förstoringsgrad så att ett liggande foto får en bredd på omkring 3 000 pixlar.

Om du scannar en färgbild kommer bitdjupet på den digitala bilden att bli tre gånger så stort (24 eller 48 bitar) eftersom var och en av de tre färgkanalerna som färgbilden är uppbyggd av behöver 8 respektive 16 bitar vardera (överkurs).

Ett vanligt svartvitt foto kallas i scanningssammanhang för gråskala. Svartvitt betyder endast svart och vitt, motsvarande en tuschteckning.

En diascanner måste ha högre känslighet för kontraster vilket kallas dynamiskt omfång, kontrastomfång eller densitet. Denna bör vara minst 3,4. Annars kan en svart katt i skugga bli osynlig efter digitaliseringen fast den är synlig på diabilden.

Tiden för scanningen ökar ju mer du ökar förstoringen eller upplösningen men även bitdjupet. Du kan kompensera det genom att köpa en dyrare scanner som jobbar snabbare. Även datorns kapacitet kan påverka tiden fram till färdig digitalkopia.

4. Format
Utgångspunkten bör vara att så mycket som möjligt bevara originalets format – i synnerhet förhållandet mellan bredd och höjd. Vill man förstora den digitala kopian måste man öka upplösningen (se ovan). Vill man ändra format (beskära) gör man det antingen vid inscanningen eller i efterhand i ett bildbehandlingsprogram, t ex Photoshop Elements.
Om fotot har vita kanter (vanligt på äldre porträtt) som du vill ha med även på den digitala kopian bör du tänka på följande. Efter förscanningen (prescan) när bilden blivit synlig på din skärm bör du börja med att beskära bilden så att de vita kanterna inte finns med inom beskärningsramen innan du startar en automatisk korrigering av bilden. Annars påverkar de vita kanterna analysen av bl a bildens kontraster vilket ger ett sämre resultat. Först när alla justeringar är klara ska du flytta ut beskärningsramen till bildkanten igen för att sedan fullfölja scanningen.
Tänk också på att ateljénamn, årtal, bård eller liknande kan vara en viktig del av fotots information till betraktaren. Även runda hörn, tumavtryck, kaffefläckar, veck och liknande kan ha ett informativt och/eller emotionellt värde!
Om man scannar ett fotoalbum med inklistrade bilder som är försedda med text kan det vara värdefullt att också scanna hela albumsidan till en bild. Det blir då som en gammaldags ”kontaktkarta” eller ”tumnaglar” - som det brukar kallas digitalt. Om man gör en hemsida av en sådan albumsida, vilket är enkelt, kan tumnageln göras klickbar för att visa den större inscannade versionen av fotot!
Baksidan på fotot är kanske försett med information. Scanna i så fall även den och döp filen till något passande (ett ”b” eller ”baksida” t ex).

5. Hantering av originalen
Pappersfoton
Räkna med att alla foton du vill scanna är smutsiga. Det kan vara allt från fingeravtryck till hårstrån, kladd och damm. Var noga med att göra rent pappersfotot innan du lägger det mot scannerglaset. Använd helst en antistatisk duk (följde kanske med din kamera eller dina glasögon). Gamla foton brukar tyvärr smula av sig vid hanteringen. Gör därför också rent scannerglaset regelbundet med samma duk.
Negativ
Undvik att ta på bildytan på dina negativ. Använd gärna tunna fingervantar som finns i välsorterade foto- eller kamerabutiker. Blås negativen rena från damm och skräp efter att du monterat dem i scanningsramen. Om du har tillgång till både papperskopian och negativet bör du välja att scanna negativet. Det innehåller dels mer bildinformation (blivande pixlar) och antagligen mindre av repor, dammkorn, fingeravtryck mm. Dessutom är bildytan med säkerhet större eftersom fotolabben brukade använda en ganska kraftig beskärning, för säkerhets skull.
Diabilder
Ramar med glas måste förmodligen torkas av noga med en antistatisk duk - det blir ofta en irriterande hinna på glaset som gör den digitala bilden suddig. För högsta kvalitet kan man ta ur diabilden ur ramen innan man placerar den i scannerns negativram. Likadant om det finns damm innanför glaset. Det är också enda sättet att undvika irriterande ”newtonringar” (ser ut som regnbågar).
Se upp med Agfas diaramar som kan vara klistrade. Då får man kanske inte loss diabilden. Dessutom kan kvarvarande klister lätt fastna i scannerns diaram eller på scannerns glas.
För att blåsa bort damm och liknande kan du använda en gummituta av samma slag som man spolar öronen med. Eller köpa en tub med tryckluft för dryga hundralappen. Den är lätthanterlig och räcker länge.

6. Bildrenovering
Det kan vara praktiskt att renovera fotot vid scanningen. Många färgfoton har ju t ex bleknat under åren. Men man bör inte driva detta för långt. Det kan många gånger vara bättre att i stället renovera fotot i efterhand i ett bildbehandlingsprogram.
Färgförändringar pga ålder kan variera med filmens fabrikat. Kodakfilmer blir lätt blå, Agfa blir röda och Fuji gröna! Detta gäller såväl negativen som papperskopiorna.
Oftast kan scannerprogrammet klara att automatiskt justera färgbalans, ljus, kontrast och skärpa.
Korrigering av urblekta eller färgförändrade original kan man med fördel göra med automatik under inscanningen. Naturligtvis bör man ändå testa resultatet först. Men denna typ av justering kan vara svår att utföra själv på ett bra sätt!
Justering av ljus, kontrast och skärpa sker däremot bäst i efterhand eftersom detta kan variera betydligt mer från bild till bild. Där är det också lättare att själv förstå hur justeringen ska utföras. Gör man fel har man också alltid ett ”oförstört” digitalt original att backa till!
Tänk bara på att alltid använda ”Spara som” och döpa kopian till ett annat filnamn när du bearbetar bilder efter inscannningen. Då har du alltid kvar ett digitalt original som du kan återvända till för nya bearbetningar.
De dammkorn man inte lyckats få bort samt repor repareras bäst i efterhand! Men naturligtvis kan du testa även detta. För varje år blir scannern och programmen skickligare på den typen av restaureringsjobb. Den senaste tekniken för dammborttagning heter ICE. Det är en hårdvarubaserad teknik som med infrarött ljus identifierar dammkorn. Se gärna till att den scanner du köper har ICE.
16 bitars färgdjup är bra om man vill jobba vidare med bilden.

Om du får problem vid scanningen
Koppla bort alla andra, liknande enheter t ex en annan scanner, webbkamera, digitalkamera eller multifunktionsskrivare.
Starta inte två scannerprogram samtidigt.
Låt scannern arbeta ostörd. Växla inte program när scannern jobbar.

7. Digitala format
Jpg-formatet (egentligen jpeg) var tidigare endast använt för hemsidor utan stora kvalitetskrav. Orsaken är att det ”komprimerar” bilden vilket gör att filstorleken minskar radikalt. Men tekniken ”förstör” samtidigt bildinformationen genom att minska antalet pixlar som bilden är uppbyggd av. I dag är det ändå ett allmänt accepterat format t ex i vanliga digitalkameror eftersom bildoriginalet numera har så stor informationsmängd (antal pixlar) att kvalitetsförlusten vid komprimeringen är försumbar.
Jpg är fortfarande det dominerande bildformatet för foton på hemsidor. För andra typer av illustrationer (teckningar mm) används i stället gif-formatet.

 

Alternativa format
Tiff är ett vanligt, ”ickeförstörande” format för professionella bildarkiv. Varje bildfil är då betydligt större än motsvarande jpg-fil. Man vinner inget på att konvertera en jpg-fil till tiff utan då ska originalet i stället vara ett raw-format, vilket dyrare digitala (system)kameror stöder.
Psd är Photoshops eget format. Det är också ”ickeförstörande” precis som tiff och skapar stora filer. Psd kan också anses vara ett standard-format.
Bmp är Microsofts eget format och skapar störst bildfiler utan att man vinner något i gengäld. Rekommenderas ej.
Pdf-formatet (för Acrobat Reader) är enbart till för textsidor eller streckteckningar. Kan naturligtvis återge bilder men rekommenderas ej för bildbehandling. Används däremot som tryckoriginal men i så fall med betydligt högre upplösning än normalt. Du kan se vilket filformat dina foton har på ändelsen i filnamnet, alltså de tre sista bokstäverna efter punkten. Om du inte kan se filändelsen i t ex Utforskaren måste du gå in i menyn Verktyg och ändra inställningen för ”Visning av filnamn”.

Framtidssäkra format
Tiff, psd och jpg får alla anses vara framtidssäkra filformat för digitala bilder. I synnerhet tiff och jpg som inte är knutet till någon speciell producent. Skulle man i framtiden behöva konvertera till ett annat format kan detta med säkerhet utföras helt automatiserat om originalen är något av dessa tre.

8. Metadata
Metadata kallas den textbaserade information som är knuten till varje foto. Ett bildarkiv där bilderna saknar grundläggande metadata kan lätt bli oanvändbart så snart upphovsmannen inte längre finns tillgänglig! Moderna digitala kameror genererar i dag automatiskt metadata med uppgifter om när bilden togs samt tekniska data som storlek, bländare, slutartid, ISO-tal mm. Denna information lagras inuti bildfilen och är läsbar i moderna bildprogram.
För att den scannade bilden ska bli intressant och användbar även i framtiden bör även denna förses med metadata, helst oförstörbart lagrat i bildfilen.
En metod (som ändå inte rekommenderas) är att döpa filen till årtal och datum samt med namnen på de personer som fotot visar! Det blir visserligen långa filnamn men på det sättet kan man ändå bygga ett bildarkiv som blir möjligt att sortera och söka på. Nackdelarna är uppenbara.

Prioritering av metadata
Tidpunkt när fotot togs (komplett datum och kanske klockslag) *)
Personalia (vilka syns på bilden)
Plats (var är fotot taget eller vad syns på fotot)
Fotografens namn (och kanske födelsedata eller personnummer)
Omständigheter (varför togs fotot?)
Övriga intressanta uppgifter för att öka fotots användbarhet

*) Se också 9. Att bygga ett arkiv

Program för att skriva in metadata
Det är ett mödosamt arbete att skapa metadata av detta slag om man inte kan göra det med någon form av automatik. Mallar med vissa data förifyllda är ett minimikrav.
Programtillägget Bridge som ingår i Photoshop (från version CS3 men tyvärr ej i Elements) klarar detta. Även gratisprogrammet IrfanView för bildhantering (rekommenderas) kan lagra metadata med hjälp av ett tillägg. Där finns också vissa möjligheter till automatisering. Här hämtar du IrfanView:
http://download.cnet.com/IrfanView/3000-2192_4-10021962.html?part=dl-IrfanView&subj=dl&tag=button
Och här hämtar du tillägget:
http://www.software.com/irfanview-plugin

Här finns information att läsa om metadata:
http://help.adobe.com/sv_SE/Photoshop/11.0/WSF23FB426-0A09-46de-91C8-BDB64CF378FA.html
Även här:
http://www.westermark.pp.se/?page_id=19

Sökbarhet
För att metadata ska bli fullt användbart bör det gå att söka i, vilket IrfanView och Photoshop Bridge klarar.

9. Att bygga ett arkiv
Det allra enklaste sättet att bygga upp ett digitalt bildarkiv är att döpa alla bildfiler till årtal och datum då bilden togs (om det är känt) och sedan sortera filerna i mappar som i sin tur kan vara sorterade i årtal, månad eller dag, kompletterat med händelse (semester, julafton, födelsedag mm). Stöd för denna typ av automatisk sortering finns t ex i Photoshop Elements när man tankar över bilder från en digitalkamera.

I senare versioner av Photoshop Elements kan man indexera (tagga) alla foton med tre grundbegrepp (utöver datum osv):

  1. Kvalitet/angelägenhetsgrad i en skala från 1-5
  2. Namn på personer/objekt som finns med på bilden. Version 9 har t ex ansiktsigenkänning så det räcker att du namnger några foton av samma person så hittar den åtskilliga av de övriga!
  3. Kategori (semester/jobbet/båtklubben osv)

När detta väl är gjort kan man enkelt söka/sortera en snabb visning av kombinationer av dessa tre parametrar genom att klicka på två ikoner och skriva namnet på den tredje. Visning sker med tumnaglar medan originalen kan ligga var som helst på hårddisken.
Sedan kan man undra vad som sker när originalen flyttas. Eller när man byter dator och/eller hårddisk. Om det går att enkelt återupprätta indexeringen eller om allt måste gås igenom och korrigeras.
Programmet Picasa (gratis) är bra på att skapa bildarkiv och är bl a bra på ansiktsigenkänning.

10. Praktisk och säker arkivering
CD eller DVD-skivor
rekommenderas inte för långtidsarkivering då de är känsliga för ljus och värme. Stockholms stadsarkiv anger 8 år som maximal arkivtid. Därefter måste man skapa en ny kopia.

Externa hårddiskar blir allt rymligare och billigare. De kan anslutas med en USB-kabel men kräver ibland en extra strömförsörjningsenhet. Ibland följer det med ett program med vars hjälp man enkelt kan uppdatera en backup av sin hårddisk – rekommenderas. Innehållet på en hårddisk kan förstöras om den placeras för nära en magnet, t ex en högtalare. Om en extern hårddisk ska vara en säker backup bör den inte heller förvaras intill datorn. Vid brand eller inbrott är risken stor att även backupen förstörs eller försvinner. Lösningen kan vara två externa hårddiskar varav den ena förvaras på annan, säker plats! Om man byter plats på dem en gång per månad kan man känna sig ganska säker, vad som än händer.

Flashminnen kan vara av typen USB-stickor eller SD-kort (samma som till din kamera). Det finns många olika modeller och storlekar och precis som för hårddiskar så ökar kapaciteten och minskar priset från dag till dag. Dessa är inte känsliga för ljus, värme eller magneter. Däremot är det lätt att tappa bort dem och man bör vara försiktig när man ansluter och tar bort dem från datorn. Helst bör man använda funktionen ”Säker borttagning av enhet” i Windows. Storleken är än så länge betydligt mindre än externa hårddiskar.

Extern server på webbhotell el dyl.
Många arkiverar sina foton på gratisservrar på nätet. Flickr.com är världens största bildarkiv, öppet för alla efter registrering. Skapar album och kan generera dina foton i fyra olika storlekar (upplösningar). Men antagligen finns en övre gräns för hur många bilder du kan placera där utan att betala. Det får dock anses vara en säker lagringsplats så länge inte firman går i konkurs.
Bilddagboken.se är en annan gratis bildlagringsplats som kanske inte har lika många möjligheter som flickr.com.

Uppdaterad av Anders Egerö 2011-02-22