5

RTPK:s vårresa till Känsö 26 maj.

28
Major Kjell Sörquist framför Parloiren. Fr vä Pia Lafrenz, Ann-Ci Lifmark, Berit Lithner, Lennart Sundin, Anita Sundin, Nils-Åke Lithner, Rune Skarin, Matts Brunnegård, Stig Arkhammar, Jan Gustafsson upphovsman till texten, Matz Jansson, Sonja Lundström, Maud Elmfeldt, Gunilla Flink, Håkan Stålmarker, Bertil Twedberg, Bengt Arkhult, Agneta Twedberg, Jan-Erik Alfredsson, Ulf Rigenius, Ingegerd Alvbring, Pelle Lundström, Marianne Hammar, Kjell Hammar.

 

Denna gång blev sjöresan av! Inte inställd p g a för hårt väder eller för få anmälda deltagare. Som några gånger tidigare under senare år, när RTPK Göteborg kallat sina Weteraner till heldagsutflykt på böljorna de blå. Det blev en riktigt lyckad sjöfärd och landstigning på det spännande Känsö i Göteborgs södra, yttre skärgård. Den gamla karantänsön, ett militärt skyddsobjekt, som man måste ha tillstånd från Försvaret, för att få besöka. Allt i strålande solsken denna varma försommardag. Med kalla vindar på havet.

Starten för denna torsdagsutflykt började också litet marinmilitärt på förmiddagen med samling på Packhuskajen framför Maritiman – Göteborgs maritima centrum, det flytande fartygsmuséet på Göta älvs södra sida ett stenkast väster om Göteborgsoperan. Med jagaren Halland, u-båten Nordkaparen m fl flytetyg.

Den bokade bussen dröjde. Den som skulle föra oss 32 Weteraner inklusive medföljande till Önnereds brygga i Tynnered i Västra Frölunda för den inledande lunchen på restaurang Jungman Jansson. Den dök upp en halvtimme försenad efter intensivt telefonerande av vår expeditionsledare och ordförande Sonja Lundström samt utskickade spanare i riktning mot Operan ett par hundra meter bort. Bussen hade stått framför Göteborgsoperans huvudingång hela tiden, medan vi otåligt väntade. Det gjorde inte så mycket. Vi hade det skönt i solen framför Maritiman, med riklig tillgång på sittplatser.

Lunchen på Jungman Jansson var utsökt. Nästan alla valde fiskrätten – pocherad rödspättefilé med dill, räkor, vitvinssås och kokt färskpotatis.

Vid Önnereds brygga lade vårt fartyg till. Kulturbåtarnas M/S Svea af Bohuslän, byggd 1904, under befäl av den unga, käcka sjökaptenen Anja Törnvall med fyra guldstreck på axelklaffarna. I aktern vajade stilmässigt nog – fartyget var ju byggt före unionsupplösningen 1905 – den svensk-norska unionsflaggan med det röd-vit-blå-gula, diagonalfältskurna, kvadratiska unionsmärket infogat i övre, vänstra hörnet, den s k sillsallaten.

Väl ute till sjöss med kurs mot Känsö tog först vår ordförande Sonja Lundström kort till orda ute på övre däck med några sorgesamma ord om fyra RTPK-medlemmar, som nyligen lämnat oss, sedan vi senast sågs: Erik Bergsten, Rune Månsson, Kjell Lehrman och Håkan Sandblad. För en del av oss kom dödsbudet som en chock. Det var inte länge sedan vi träffades och umgicks ….....

På väg mot sundet Kläven omgivna av små holmar och skär med Näset på fastlandet om babord och många svanar om styrbord åt Stora och Lilla Förö till, var det kul att stå bredvid Matz Jansson ute i nordvästen på övre däck och höra honom berätta:

Det här smala, lilla sundet kallar dom ”Charlies ränna”. Du ser att det är utmärkt bara med störar. Det var här som Janne Jingryd körde riggen tvärt av på sin utombordsmotor en gång.

Så där höll det på. Och var det inte Matz som drog skrönor, så var det den dragspelande besättningsmannen och underhållaren Ingemar Kavsjö, 83, som sjöng och drog den ena historien värre än den andra. Det var en riktigt rolig seglats!

På väg in i ”Snobbrännan” mellan Styrsö och Bästholmen/Köpstadsö såg vi om babord i söder bron mellan Styrsö och Donsö, som enligt Kavsjö i frireligiös öfolkmun kallas ”Pärleporten”:

Vi får la ta en religiös sång, så tror dom att det är ”Elida”, som är ute och seglar.

Fortsatta ”Snobbrännan” förbi Stora Källö och så är vi framme vid resans mål Känsö där mellan Brännö och Vargö. Vi kliver i land och välkomnas av vår guide Kjell Sörquist, Torslandabo och pensionerad major från gamla KA 4 (Kustartilleriet). Som visade sig vara en högst förträfflig ciceron under vår vandring på ön.

Vi är på Känsö, som första gången 1771 inrättades som tillfällig karantänstation för handelsfartyg under insegling. Känsö hade sedan både sillsalteri och trankokeri och var valfångststation. Bohuskustens sillperioder krävde stora mängder salt, som hämtades från medelhavsländerna. Där nere i Södern härjade ”Gula febern”. Så blev Känsö en permanent karantänstation från 1819. Helst skulle fartygen, deras last och besättningar ligga i karantän i hela 40 dagar. Så lång tid det enligt bibeln tar för att renas från sina synder. Räkneordet 40 på latin heter quarantaine, därav ordet karantän. Ekonomin och handelns krav gjorde att det sällan blev så lång tid.

Vi samlas vid den vita träbyggnaden Parloiren närmast bryggan. En unik byggnad från 1800-talets början, som lär vara den enda i sitt slag i världen, bevarad i sitt ursprungliga skick. Som namnet säger i sin romanska språkdräkt, är det en plats för samtal. Ett tudelat, symmetriskt rum med separata ingångar från två motsatta håll. De intagna i karantän fick gå in genom dörren västerifrån. Och sedan hålla dörren stängd. Så att förhärskande västliga vindar inte skulle blåsa osund luft mot den östra, rena sidan, där besökande fick gå in, efter att ha gått iland vid bryggan. De båda rumshalvorna är skilda åt av kraftiga galler och en ”vallgrav” emellan, där man i en ränna i mitten eldade svavel, vars rök skulle oskadliggöra eventuella smittämnen i luften.

Från Parloiren ligger i rad efter varandra längs vattnet fyra stora falurödfärgsmålade tvåvåningsbyggnader i trä, som står på stenpirer i havet, med smala gångbroar emellan. Ursprungligen var det vindbryggor mellan husen, som kunde hissas upp, för att hindra tillträde. På byggnadernas baksida in mot ön är en våtmark, som en stor del av året är en grund insjö.

Två av byggnaderna är ursprungligen stora magasin, de två mellersta pestsjukhus respektive observationssjukhus. I dag används husen som logementsförläggningar och möteslokaler. Känsö används idag av Försvarsmakten och i viss mån andra myndigheter för kursverksamhet och liknande. Ungdomar i Sjövärnskåren har seglarläger här om somrarna. Den norra tredjedelen av den 60 hektar stora ön, som är cirka 1 km lång och som bredast ca 500 m, är övningsområde, skjutfält för Göteborgs garnison.

Känsö som karantänstation upphörde defintivt 1922. På 1930-talet tog Försvaret över användningen av ön och har blivit kvar sedan dess. De flesta byggnaderna på Känsö är sedan 1939 statliga byggnadsminnesmärken. En tvist om äganderätten till Känsö har pågått under flera år. Hovrätten slog 2009 fast att ön ägs av fastighetsägare på närliggande Brännö. Enligt flera hundra år gammal sedvanerätt och en skriftlig handling från 1660. Försvarsmakten förlorade. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd, när staten överklagade.

Vår sakkunnige guide, den gamle majoren Kjell Sörquist, berättade att en av de grupper som befann sig på ön just nu var från MUST – den militära underrättelse-och säkerhetstjänsten. MUST tillhör Högkvarteret i Stockholm och sorterar direkt under ÖB. De höll till i den bortersta stora byggnaden, magasin 2. Därför fick vi absolut inte gå in där. En dörr stod öppen i solgasset. När några av oss gick förbi utanför, skyndade en MUST-kvinna ut och drog snabbt igen dörren.

Känsö blev befolkat först under karantänstationstiden. Innan dess nyttjades Känsö av Brännös bönder och fiskare för bete och höskörd. På grund av betet var troligen ön huvudsakligen trädlös, som flertalet öar i skärgården. Hann några träd växa upp blev de brännved.

Idag är Känsö runt bebyggelsen inåt öns mitt ett lummigt paradis med parkliknande skog och rester av stora fruktträdgårdar och andra odlingar från storhetstiden under 1800-talet. Floran på Känsö är fantastisk med många sällsynta arter, som vårdas varsamt. Ett exempel är den i hela landet fridlysta marrispen, Limonium vulgare, en triftväxt med ljust lila-violetta blommor. Den förekommer sparsamt längs västkusten från mellersta Halland till norra Bohuslän. På Känsö frodas marrispen och erövrar större och större vegetationsytor. Tillträdesförbudet på ön bidrar säkert till att floran kunna bevaras på detta unika sätt.

Mot slutet av vårt besök på Känsö gjorde vi en vandring genom höga lövträdssalar av grönska vid sidan av små raviner på den i övrigt högst bergiga ön. Och kom fram till det lilla år1820 byggda Lusthuset vid sydkanten av Känsös smala ”midja” ungefär vid mitten av ön, som fortifikationskaptenen Jacob Forsell lät bygga åt sig och sin familj. Han som var byggledare för den anläggning som i stort till det yttre finns kvar ännu idag. Karantänchefen Forsell som såg till att under Känsö-stationens första tid plantera 25 000 buskar och träd.

Känsö är en härlig plats att besöka. Man måste inte vara RTPK-medlem för att kunna göra gruppbesök här. Rekommenderas!

Text: Jan Gustafsson
Foto: Stefan Gustafson

21
Hela gänget väntar på bussen... 
22
Svea af Bohuslän hämtar oss vid Önnereds brygga. 
25 På akterdäck: fr vä Pelle Lundström, Sonja Lundström, dragspelande Ingemar Kavsjö spelar Taube, Ulf Rigenius, Bertil Twedberg, Lennart Sundin, Anita Sundin, Ann-Ci Lifmark. 
27
Känsö karantänstation.
30
Interiör Parloiren med svavelrännan.
32
Militärbesök vid Känsöbryggan
33
Lusthuset. OBS Falu rödfärg på långsidan mot berget och baksidan. Den var billigare än vit färg.